OBS. nu kommer en av alla mina sentimentala, eftertänksamma stunder igen. vi säger att det finns en människa, låt oss kalla henne... Berta. berta och jag var kompisar väldigt länge, ända sen jag började skolan. i mellanstadiet började Berta och jag bråka och tjafsa väldigt mycket, det var bara över småsaker egentligen, men det blev ändå stort av någon anledning. allt kändes ju inte heller mycket bättre av att berta hade en förföljare som ständigt följde hennes steg och höll med om allt hon gjorde, och på ett sätt gick emot mig men det hör egentligen inte hit. efter något bråk som jag verkligen inte kommer ihåg slutade vi prata. vi började ignorera varandra, och jag upptäckte till och med mig själv med att försöka överträffa allt hon gjorde, bara för att visa att jag hade det bättre. barnsligt ja, men det var mellanstadiet. nu har ignorationen eller vad man kan kalla det, hållt på i tre år. gud. ärligt talat tror jag inte att berta bryr sig längre. fattar inte varför jag gör det heller, sån bra kompis var hon inte. men nånting har ju satt spår i alla fall, det är juh därför jag ens skriver om det här. jag har tappat kontakten helt med andra personer med, men det är inte samma sak där. saknar mellanstadiet, och önskar att jag kunde gå tillbaka och ändra. men det finns ett ordspråk (nu kommer visdoms-stiine) som passar ganska bra in här; glöm personerna i ditt förflutna, för det finns en anledning till att dom inte kom till din framtid (låter dock bättre på engelska). ville bara skriva av mig där, behövdes:) gonatt people.